MRT

Idag var det så dags för ännu en MRTundersökning. Syster Bitte var sjuk men det gick utmärkt att sättat nål o ta prover för hennes stand-in Ulli.
Väl nere på Röntgenavdelningen var det idel kändisar från tidigare undersökningar. De pratade lite om vad som hänt sedan förr och nu undrade läkaren om Cajsa bekantat sig med MRTrummet i vaket tillstånd. Eftersom hon inte gjort det fick hon gå in och kolla läget lite grann.
Sedan fick hon lägga sig direkt på britsen vaken och vara med om proceduren med syrgas o.s.v. Allt detta brukar vanligvis ske efter att hon somnat in. Jag fick stå utanför o kika. Av pratet därinne förstod jag att det var nytt o spännande för lilla krigaren. Läkare Bosse var fin på att berätta vad som skulle hända. Det är inte alla läkare som kan det där med patientkontakt, i synnerhet inte med små blinda kavata tjejer.

Allt gick bra och nu återstår den hemska väntan för pappa o mamma. Denna väntan är den värsta. Vad som helst kan ju h hänt har vi lärt oss genom åren, även om jag denna gång faktiskt är ganska övertygad om att det är fina svar vi kommer få.

Pappa o jag är överrens om att vi vill se bilderna i sälskap med någon av läkare som känner Cajsa. Vi fick se bilderna som hastigast förra gången och det var en skrämmande upplevelse trots det goda resultatet av Velbebehandlingen. Att vi då inte heller hade någon läkare som kände Cajsa eller ens kunde tyda bilderna ordentligt med oss kändes väldigt otillfredsställande.

/Mamma Kerstin

Cajsa ska få eget rum även hos mamma och det är så spännande att hon vill packa ner allt redan nu. Varför vänta?

Kanske kan hon få ett litet kök också, som hos pappa. Vem vet :)
Här sitter hon och leker i Tuvas kök.

Annat roligt som händer är att hon och Margareta äntligen ska få åka på Äppelgruppen igen. En samling i Stockholm där Cajsa får träffa sina gravt synskadade kompisar och leka på lika villkor. JÄTTESKOJ!

Men innan dess ska hon ta nya röntgenbilder. Det görs på tisdag (den 8/2) och sedan kan vi få vänta någon vecka på svar. Vi vet vid det här laget att vad som helst kan ha hänt i vår lilla krigares hjärna, men hoppas förstås på det bästa.

/Mamma Kerstin